Jag hedder det jeg heter

Projektet Jag hedder det jeg heter ägde rum hösten 2013, med stöd från Nordplus Språk, Nordisk Kulturfond och Tipsmidlerne (DK), och involverade 12 klasser i årskurs 3-6 jämnt fördelade över i Sverige, Norge och Danmark.

De deltagande klasserna fick alla besök av en svensk, dansk eller norsk teaterpedagog i en vecka, som undervisade i teater på sitt modersmål. Klasserna i projektet blev ihopsatta i par, så de fick en vänklass från samma land som deras teaterpedagog. Innan teaterpedagogen kom, skrev alla elever svar på ett par frågor om sig själva, på sitt eget språk, och dessa texter fungerade sedan som utgångspunkt för det sceniska arbetet. Teaterpedagogerna arbetade med ord och teman från i vänklassens svar. Eleverna började med läsning och förståelse av ord och meningar, och fick sen göra teaterövningar och lekar där grannspråkets ord användes. På detta vis fick de inte bara höra grannspråket talas, utan arbetade även med att själva uttrycka sig på grannspråket, i en bestämd ram. Genom övningarna fick eleverna verktyg till att med en kroppsligt baserat teaterform förhålla sig till ord och handlingar på grannspråket.

Exempelvis iscensattes vänklassens intressen som levande ”statyer”, och eleverna arbetade i grupper med att iscensätta vad vänklassens elever drömde om. Vår erfarenhet är att det lekande och kreativa tillvägagångssättet bidrar till att öppna för att eleverna ska våga lite mer. De introduceras till att arbeta med kropp och rörelse, vilket vi upplever gör det nya språket mer hanterbart, samt gör ord lättare att minnas och förhålla sig till. Efter 4 dagars teaterarbete, avslutades veckan med en föreställning, som byggde på det material som framkommit under veckan. I föreställningarna fick enbart grannspråket talas, vilket vi har upplevt fungerar som en bra motivationsfaktor, och alla våra deltagare har vågat säga åtminstone ett par ord på grannspråket på scenen. Vi kan se att det är en positiv upplevelse för klassen att göra en föreställning tillsammans, som fyller flera funktioner; det skapar gemenskap, målinriktar arbetet, eleverna lär att forma en produkt av sitt eget material och det avrundar undervisningen på ett konkret sätt. Den avslutande förställningen filmades, så att vänklassen kunde se sina uttalanden iscensatta.

Vi konstaterade att nyfikenheten på och intresset för de nordiska grannländerna är stort. Eleverna upptäckte likheter och skillnader mellan länderna, både språkligt och i t.ex. intressen och drömmar. Eleverna fick en betydligt större förståelse för grannspråket under veckan och det var tydligt att en stor del av språkinlärningen låg i att ha en gästlärare som talade grannspråket. Det var tydligt att eleverna förstod mycket mera om fredagen än om måndagen, vilket vår evaluering bekräftade. I evalueringen kunde vi även konstatera att eleverna generellt upplevde undervisningen som rolig och som ett effektivt sätt att lära grannspråk. De tyckte över lag att det var mycket positivt att använda kroppen i kombination med språkinlärning och att det gjorde det lättare att minnas ord.

Många elever framhåller i evalueringen det repetitiva elementet i att öva en föreställning som ett effektivt element i den språkliga inlärningen.  Förutom språkinlärningen lärde eleverna olika scentekniska färdigheter som att tala högt och tydligt, och många hade en succéupplevelse med att våga stå på scenen och visa föreställningen. Projektledare och undervisare var Helena Berglund (S) och Sine Sværdborg (DK), båda M.A.i teaterpedagogik, samt undervisare på ZeRUM, scenekunstnerisk Laboratorium i Köpenhamn. Norsk undervisare var Christine Seierstad. Projektet bestod av två delar; teaterundervisning och utarbetande av en undervisningshandbok. Boken är i den allra sista fasen och färdig nu i höst. Den i förmedlar i text och bild hur scenkonst kan användas som pedagogiskt och didaktiskt verktyg i arbete med grannspråksundervisning, och innehåller såväl konkreta övningar och lekar, som estetiska och pedagogiska tankar och överväganden.